Den här gången har du fått hjälp med inledningen. Du kan välja att skriva en fortsättning på "I love you Rebeka" (följ länken) eller Huset på kullen (se nedan).
HUSET PÅ KULLEN
Huset är precis så stort som på
bilden pappa visade oss. Det ligger i utkanten av det lilla samhället,
uppallrat på en kulle. Vart man än tittar ser man granskog. Mörk och tät som i
sagorna. Det känns som att bo mitt i skogen. Det är så tyst på kvällarna att
man kan tro att alla människor flytt härifrån och bara fåglarna har stannat
kvar. Jag fattar inte varför pappa tvunget måste flytta just hit. Tystnaden,
brukar han svara. Som kompositör behöver han ha det tyst omkring sig. Stan har
blivit för bullrig och gapig. Pappa gör mest filmmusik. Ni har säkert sett
filmerna, men kanske inte tänkt så mycket på musiken. Bra i så fall. Musiken
ska inte märkas, brukar pappa säga, den är en del av filmupplevelsen, precis
som fotot och kamerarörelserna. Jag gillar musik, även om jag inte är musikalisk som pappa, men en sak
vet jag: Jag tycker inte om tystnaden. I alla fall inte den här
tystnaden.
Huset har fyra sovrum, ett kök lika stort som vår lägenhet i stan, två
toaletter, ett gigantiskt vardagsrum och en balkong lika bred som ett
fartygsdäck. Vi har kvällssol och om man kisar kan man ana Siljan bakom
grantopparna. Huset är perfekt, sa pappa, ett fynd. Vi hade en jäkla tur som fick det
så billigt.
Det har sin förklaring. Men det fick vi inte veta förrän det var försent. Vad som är fel med huset. Varför de förra ägarna flyttade härifrån efter bara ett halvår. Varför mina nya klasskompisar tystnade och fick något stelt i blicken
när jag berättade var jag bodde. Mäklaren berättade ingenting. Det kanske inte hade spelat någon större
roll. Pappa förälskade sig i huset, och som alla vet är kärleken blind.
Men huset älskade honom inte tillbaka.
Huset hatade oss alla.
Särskilt mig.
Det började redan första natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar