Extrauppgift i svenska: Skriv slutet på berättelsen

Författaren till boken vi läser, Annika Thor, har skrivit början till en berättelse som inte har ett slut: Skriv färdigt novellen och berätta vad du tror hände.

I  LOVE YOU, REBEKA

Bokstäverna var minst tre decimeter höga. Dom var skrivna med svart tuschpenna på den ljusgula väggen i trappuppgången utanför sjuornas korridor. Dom lyste emot mig när jag kom uppför trappan tillsammans med Jenny och Caroline. Han kunde inte ens stava rätt till mitt namn, idioten. Självklart visste jag vem som hade skrivit det. Jenny och Caroline visste det också. Och alla andra i min klass, och i A och i C. Alla visste. Helst ville jag vända och springa nerför trappan igen. Nerför alla tre trapporna, ut genom skolporten och hem. Säga att jag hade fått migrän, ont i magen, stukat lillfinger, gula febern, vad som helst. Men det var för sent. Alla hade redan sett de svarta bokstäverna på väggen. Och dom hade sett att jag hade sett.

Jenny fnissade.

- Kolla, han kan inte ens stava!

Fastän det var precis vad jag själv hade tänkt alldeles nyss blev jag sur för att hon sa det.

- Och? fräste jag.

- Gud, vad gulligt, sade Caroline med sin mest ironiska röst. Tänk, en riktig kärleksförklaring! Det skulle vart Jocke och jag, va.

Jenny fnissade igen vid tanken att Jocke skulle göra något så hopplöst töntigt som att skriva I love  you, Caroline på väggen i plugget.

Jocke, Steffe och Markus kom alldeles bakom oss i trappan. Jocke räckte fram något till mig.

- Här, Rebecka. Du ska väl skriva ett svar? ”Love you too, baby."Eller?

Det var en tuschpenna, en tjock svart. En sekund tänkte jag att alltihop kanske var ett elakt skämt. Att det var Jocke och dom andra killarna som hade skrivit det för att göra bort mig. Men varför skulle dom göra det? Jag är inte lika populär som Caroline, men dom har inget emot mig, vad jag vet. Som tur var ringde det in, så jag slapp svara.

Vad är det mest orättvisa en lärare kan göra? Jag vet inte, men det som Eva-Britt gjorde den lektionen ligger nog bra till för Guinness rekordbok. Hon började med att fråga vem av oss som hade klottrat på väggen vid trappan. Ingen svarade förstås. Det var ju ingen i klassen heller. Då frågade hon om någon visste vem som hade gjort det. Ingen svarade. Det angick ju inte henne.

- Nehej, sa Eva-Britt. Men någon måste tvätta bort det. Ni vet vad vi har för regler. Den som är skyldig till klottret tar bort det.

Det var tyst i klassrummet. Man hörde bara ett svagt skrap när Caroline filade på en trasig nagel.

- Rebecka, sa Eva-Britt. Eftersom du uppenbarligen är inblandad i det här får väl du tvätta bort det. Du kan hämta en hink och borste nere hos Vaktis.

- Gud, va orättvist, sa Jenny. Hon kan väl inte rå för att ...

- Tjafsa inte, sa Eva-Britt. Inte nu, Rebecka, på rasten!

Jag hade redan rest mig. Jag visste att det inte var någon större idé att säga emot Eva-Britt när hon var på det humöret. Men att stå där på rasten och skura väggen medan alla tittade på!

- Kan jag inte få göra det nu? Jag ligger ändå ett kapitel före i matten.

- Gå då, sa Eva-Britt. Men kom tillbaka så fort du är klar.